tankar om pappa
det som mest håller mitt humör nere och håller mig kvar nere på botten är nog avundsjukan jag känner då jag tänker på mina kompisar. dom har alltid haft sin pappa i sin uppväxt och haft det bra. men jag? jag ha inte haft min pappa där, utan jag ha haft min mamma som har ställt upp både som mamma och pappa. jag önskar att jag hade haft min pappa hos mig hela tiden, redan från första dagen då jag tog mitt första andetag. jag kan inte förstå ibland varför jag inte fick ha en pappa? varför han stack ifrån oss och gjorde som han gjorde.
jag fick min pappa då jag va 18 år känns de som, de känns som om han har mer tid för mig och syrran nu när vi är myndiga och inte kräver lika mycke av han. det känns som om han blir sur då jag ber han om något eller frågar nått. suuck. varför skulle jag få en sån pappa? jag älskar min pappa men ibland funderar jag : älskar han oss? om han gör de ,varför stack han iväg och lämna oss kvar? mamma älska ju pappa och förbjuder inte han från att träffa oss utan vill att han ska lägga ner mer tid på oss men han gör de inte. han har inte tid, bara för sin nya familj.. men hans familj här då? liksom, det är hans nya familj han tar med ner till skåne och hälsar på våran släkt och lämnar oss kvar här och säger; jag åkte tåg ner. men sanningen är att han åkte bil ner med några andra :/
kan man säga min pappa?
vissa stunder hatar jag han mer än allting annat och vill inte att han ska komma hit nå mer men sen så vill jag ha min pappa hos mig, de är ju ändå tack vare han och mamma som jag finns här idag. men det känns som om det bara är mamma som älskar mig och vill att jag ska finnas. min pappa.. om man kan säga " min pappa", vad ska man säga till en människa som typ bara kommer på julafton och lämnar julklappar och sen åker igen? nån som inte ens ringer och säger grattis då man fyller år ? :/
liksom, då jag va tio år och tog mitt första guld i bågskytte, vem va de som gratta mig? inte va de han iallafall :/ bara mamma och mina syskon, det är min familj, nästan så jag inte kan räkna med dig i min familj. jag önska jag kunde göra det men jag vet inte hur det är att ha en pappa vid ens sida. hur känns det? ja, de är nått jag aldrig kommer att få veta.
jag önskar bara att han kunde ha stått där vid sidan om och hejja på mig då jag va och tävla eller då jag träna, höll på med många sporter ett tag, men jag slutade träna allt pga knät gick åt helvete och för att jag inte klara av synen av att se andras pappor på sidan om som hejja på sina barn. men min pappa stod aldrig där, inte en enda gång....
förlåt pappa.
jag minns nästan ingenting bra eller roligt som jag ha gjort tillsammans med min pappa, jag minns bara skrik, slag och drag i håret då jag inte fatta vad du mena med dina ord och dina utbrott. jag vet, skulle du läsa detta skulle du nog få världens utbrott och skrika och gapa, men jag måste få ur mig detta.
Usch, måste verkligen kännas tufft att växa upp utan pappa sin pappa. Har alltid haft min pappa här och kommer nog alltid att ha det. Kan inte ens tänka mig ett liv utan min pappa, lider verkligen med dig Michaela. Men se det såhär; det är han som har missat sitt livs chans att få träffa och lära känna en sån underbar människa som dig, sitt egna barn. Det är han som förlorar på det, lämnade han er sådär så är han inte värd dina eller din mammas tårar eller kärlek. Finns inga ord som kan förklara den kärleken man känner till sitt barn, och att lämna julklappar och sedan försvinna, det är INTE kärlek, tragiskt men sant. Du är stark gumman, du kan ta dig igenom en hel livstid till utan honom.
Örligt talat tycker jag synd om dig. Min pappa flyttade 50mil ifrån mig när Mamma och pappa skiljde sig, då kände jag han knappt när Mamma och Pappa var tillsammans för då jobba han bara.kom hem när jag sov. nu känner jag honom mer. men jag har ju inte haft det som du. <3
Jag vet hur det är. Jag har aldrig haft en mamma och hon tillhör inte min familj. Har aldrig sett henne som en mamma och har alltid velat ha en ny. Men det är svårt att få. Man måste ha en manlig och en kvinnlig förebild, det är meningen att ens föräldrar ska agera för det, men alla har inte det och då söker man förebild på annat håll.
Jag känner igen mig i det du skriver men har nog kommit ett steg längre än dig. Det grämer mig fortfarande att aldrig har haft känslan av att ha en mamma vid min sida, men jag skulle aldrig vilja ha den mamman som biologiskt är min.
Shoppa ihop, någon som faktiskt förstår vad man snackar om när det gäller tjejiga saker. Allt detta har jag gjort med min farmor. Men man har ju alltid velat ha en mamma som fanns där, så som du velat ha din pappa.
Man kan inte annat göra än att försöka gå vidare, förstå att man är så mycket starkare än alla andra som har en god relation till båda sina föräldrar. Du är älskad ändå, bara inte utav din pappa?
Man vill att ens båda föräldrar ska finnas där men när ena viker av så måste man inse att det faktiskt är så det är och att man inte kan göra något åt det. Trist men sant.
Din pappa har länge kunnat bevisa sin kärlek för er, även om man egentligen inte ska behöva bevisa den. Men han visar motsatsen istället. Se ditt liv för vad det är, inte för vad det hade varit med honom i ditt liv. Du är den du är idag, just bara för att du har varit med om allt som du har varit med om. Att växa upp med bara en förälder är tufft, därför är vi tuffa nu! Vi med bara en förälder. Vi har livserfarenheter till tusen, sådant som andra inte förstår. Men jag förstår vad du skriver.
Jag träffar inte alls min pappa så ofta. Och när jag va mindre träffade jag honom aldrig, han tog ej kontakt.. men det va för att han valde annat framför sina barn..
