michaela hultqvist

inte för att jag tror nån orka läsa allt men iallafall.

syrran kom upp på mitt rum och börja städa och sen så kom snacket. hon såg på mig att jag är värsta beskymrad och ha mycke inom mig som måste ut och hon sa att jag kunde börja hos en psykolog så som hon gjorde. hon börja prata på om olika saker och jag babbla på utan att ens tänka mig för vad jag sa så jag sa vad jag tyckte och kände och hon vart väl chockad, jag vet inte. men hon pratade lugnt och så ännu och sen så sa hon att de ha gått för långt och att jag måste prata med nån osv. så nu är de väl dags då, men få se om jag orkar/vågar/vill göra de. jag vet inte om jag vill gå och prata hos nån men på ett sätt skulle de ju vara bra men jag vet inte om jag vågar öppna mig för nån främling. känns bättre att prata med aleczander men han kan ju inte heller ta all skit som jag har i huvudet, han blir oftast less då jag börja gråta men ibland så måste tårarna komma för att jag ska få ut mig nått. suuck, de är så jobbigt. om de ändå vore lugnt och stilla hemma så vore allting mycke bättre tror ja.
det känns som om mina tankar i skallen bara misshandlar mig, liksom jag måste döda mitt förflutna för att kunna gå vidare. men hur ska jag kunna gå vidare? allt är så fruktansvärt jobbigt just nu, massa skit i skolan, hemma, bland kompisar osv. ibland undrar jag: hur mycke skit ska en människa orka ta? om nån vet så berätta det för mig för jag känner att jag snart inte orkar med/ta mera skit! känns som om jag ska bryta ihop vilken sekund som helst, liksom bara böla tills tårarna tar slut eller tills någon kommer och kramar om mig och sitter hos mig tills allt känns någorlunda bra igen. jag önskar bara att jag va liten igen eller att någon kunde ta bort alla tankar som finns i mitt huvud. jag själv tycker att jag är en väldigt stark person som orkar gå omkring och flina och låssas som om allt är bra fast i sjävla verket så är allt åt helvete, insidan gråter och själen skriker efter hjälp. ett rop på hjälp som ingen människa kan höra.
känns som om alla kommer höra ropet om hjälp då allt är försent. jag vill verkligen leva ett normalt och lyckligt liv men jag vet inte om jag orkar fortsätta då allt är så himla jobbigt. varför kan jag inte bara säga som det är så någon frågar hur jag mår utan att ljuga och låssas om om allting är helt okej. suuck! jag tycker de mesta är jobbigt fast det kanske inte nån annan tycker och jag kanske har vart en dålig människa men jag försöker iallafall att ändra mig men de sen förr kommer alltid ikapp och alla man litar på och tror är ens vänner sviker. det värsta som finns är en bästa väns svek! nått som jag har råkat ut för flera gånger, och nu när jag trodde allt va på riktigt så kom sveket igen. jag orkar inte bli sviken jämt, det tar som bara den och sen så har man svårt att börja lita på folk igen. hur mycke man än vill så går det inte. och då känns allt så omöjligt att ändra till nått bättre.

måste bara passa på att tacka en viktig person i mitt liv. han har hjälpt mig tillbaka till toppen och upp på fötter igen, även om jag hamnar på botten ibland så drar han alltid upp mig. han och jag bråkar massor men ändå så lyckas han alltid hålla mig uppe vid ytan. tack för att du finns för mig och vid min sida, utan dig skulle jag inte klara mig genom vardagen och alla problem. då jag är med dig så försvinner alla problem och allt känns så himla bra, även om tårarna kommer och jag klagar mycket så gör du ändå mig så himla lycklig. jag älskar dig mer än allting, du är fan min bästa vän. hur många jag än sagt det till så är de bara du som förstår mig och verkligen finns där. du har aldrig pratat illa om mig och jag har litat på dig sen första snacket på msn. du är min ängel från ovan!

och till sofia hallén och carina alkerud, tack! ni är ett stort stöd för mig. även om jag inte visa de jämt så uppskattar jag allt ni gör och har gjort för mig. ni lyssnar och verkligen sätter er in i mina problem och ni kommer med råd. ni förstår mig så himla bra, känslor, kroppspråk .. ja ni förstår precis allting! jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka er tillräckligt! jag är bara så lycklig för att jag hamna i eran klass och för att jag fick lära känna er! jag älskar er två, ni är som mina syskon. jag kan vara mig själv tillsammans med er och jag skäms inte för nått. ja. ni förstår väl .. tack .

jag orkar inte skriva nå mer nu, hjärnan är på högvarv känns de som. . ja, god natt.